Var går gränsen mellan snokande nyfikenhet och omsorg? Var går gränsen mellan social kontroll och gemenskap? Det är frågor som jag funderat över sedan jag flyttade till Härjedalen.

Nyfikenheten i sig är inget negativt. Världen skulle stanna om det inte fanns människor som var nyfikna, dvs nyfikna i bemärkelsen intresserade. Destruktivt blir det när nyfikenheten endast riktar sig mot andra människors tragedier, misslyckanden och tillkortakommanden eller när den blir skandalfokuserad.

Alltför ofta stöter jag på både snokande nyfikenhet och social kontroll. Jag flyttade till Härjedalen för cirka ett och ett halvt år sedan och trivs oerhört bra här. Men här finns också underliggande normer (som överallt!). Normer som – enligt mitt sätt att se det - grundar sig på en kollektivt svag självkänsla. Detta trots att det finns så fantastiskt mycket här att vara stolt över; natur, kultur, entreprenöranda, konstnärer, musiker, idrottare etc, som faktiskt sätter ”landskapet som Gud gömde(/glömde?)” på kartan.

Ibland verkar det för mig som att skitprat, förtal, missunnsamhet, självgodhet och vältrande i andra människors tragedier, misslyckanden och tillkortakommanden härjar fritt här; härjar fritt och ger näring åt destruktivitetens själ och individuella destruktiva själar med sorgligt innehållslösa liv.

Vi som känner oss träffade på ett eller annat sätt, låt oss ta oss en titt inåt, i det där bråddjupet av mörker. Här i det så kallade ”Härliga Härjedalen” behöver vi egentligen bara gå ut i skogen eller skida upp på fjället så har vi lugnet och tystnaden mitt framför oss. Vågar vi det? Vågar jag möta mig själv? Vågar jag möta mig själv innan jag pratar ner någon annan? Vågar jag ta fram kvasten lagom till påsk och inte flyga iväg till Blåkulla utan sopa ordentligt rent framför min egen dörr, innan jag börjar påpeka vad som finns framför grannens?

Gränsen mellan snokande nyfikenhet och omsorg, samt mellan social kontroll och gemenskap har olika sidor. Sidorna uppenbarar sig olika beroende på från vilket håll du tittar på gränslinjen. Från ena hållet står det ”Kärlek, medmänsklighet, öppenhet och solidaritet” och från andra hållet står det ”Rädsla, förakt, fördomar och hat”.

Vilken sida väljer du att stå på?

Inatt har världens bästa pappa tagit sina sista andetag. Efter ett dygns sjukhusvistelse pga brock på aortan fick han en av de bästa dödar man kan få, om man nu nödvändigtvis måste välja. Mitt i en mening i samtal med min mamma som satt med honom i sjukhusrummet så sa han "Nu har jag inte ont i magen längre", sedan kippade han efter andan i tre sekunder och sedan var han död.

Brutal sorg, oändliga mängder tårar och en stor tacksamhet. Tack pappa för all kärlek du givit mig, tack för alla goda vardagsråd, tack för alla dina fantastiska berättelser från livet, tack för humor, tack för närvaro (ända till dina tre sista sekunder). Och tack Gud för att du hörde pappas bön om att få vara närvarande i sitt dödsögonblick och för att du gav honom en så barmhärtig död.

Idag för två år sedan skulle mötte jag en mycket intressant människa över en middag på resturangen Babs i Stockholm. Jag har aldrig varit så spänd inför ett möte med en annan människa. Första gången vi träffades var av en ganska oväntad och oförutsägbar tillfällighet. Redan då kände jag att detta möte skulle få konsekvenser, fast jag visste inte riktigt vilka just då. Efter den första gången vi möttes hade vi tagit otaliga fikan på Fröken Andersson. Jag var upp över öronen förälskad, men förmådde inte då att erkänna det för mig själv. Och nu, idag för två år sedan, skulle vi äta middag tillsammans. Aldrig tidigare hade jag träffat en människa som förstod mig så fullkomligt, skämtade som jag, gapskrattade som jag, funderade över samma saker som jag, blev arg över samma saker som jag, ville samma med livet som jag... Och de där bruna ögonen som när jag tittade i dem fick mig att nästan bli åksjuk.

Länge satt vi där på Babs mitt emot varandra och konverserade och såg varandra i ögonen. Vi samtalade om stort och smått, om verkligen viktiga saker och om mindre viktiga saker. Vi gick då och då på toa och skrattade lite åt musiken som spelades därinne (en sorts clownpositiv-versioner av kända schlagers från förr och nu). Efter det kanske sjunde toabesöket den aftonen kom Jessica ut från toaletten och gick raka vägen fram till mig och kysste mig.

Efter den dagen har det varit vi. I april förlovade vi oss och efter ett år och tre månader gifte vi oss. Fortfarande blir jag yr i huvudet när jag tittar in i Jessicas ögon, fortfarande vill jag bara springa och brotta ner mänskan i snön när jag ser henne på håll, fortfarande tackar jag Gud varje dag och kväll för att jag har Jessica i mitt liv, för att hon älskar mig och för att hon finns vid min sida i nöd och lust. På två år har vi gått igenom så mycket, du kan inte tänka dig! Jag lovar! Men det är VI, i nöd och lust. Tack Gud, änglar och Jessica.

Längesedan jag skrev... Första söndagen efter trettondagen har temat "Jesu dop". Kanske kan man tycka att det är ett märkligt tema för den dagen, "Jesu dop"; efter julen med Jesusbarnet och efter trettondagen då de österländska stjärntydarna, de sk tre vise männen, är i centrum. Jesus var ju gott och väl vuxen när han döptes och man kan kanske tänka att det borde ha hänt en hel del mellan hans födelse och hans dop. Det gjorde det ju alldeles säkert, men det är inget som det berättas om i något av evangelierna… Det enda som berättas om Jesu barndom är att han en gång försvann från sina föräldrar när de var i Jerusalem och att de blev jätteoroliga och efter länge och väl fann honom i templet. Sedan är det ett stort glapp till den händelse vi fick berättat för oss idag. Det är som att hans dop blev startskottet för hans fortsatta gärning

Något som berättas av både Matteus, Markus och Lukas är att det vid Jesu dop hände något märkligt. Det berättas att de som var samlade kring Johannes och såg när Jesus döptes hörde den här mystiska rösten från himlen som sa: ”Detta är min älskade son, han är min utvalda”.

Johannes döpte med vatten… kanske var det en rit som inte bara han sysslade med utan många olika profeter. Människor kom till honom ute i öknen och han läxade upp dem och uppmanade dem att omvända sig, dvs börja leva ett godare liv. (Idag är vi väl rätt bra på att läxa upp oss själva… varenda nyår är det ju som att vi har en alldeles egen liten Johannes Döparen på axeln som säger ”NU måste du BANTA!” ”Sluta snusa nu” ”Börja träna!” Lova nu! Dyrt och heligt! Så att du får riktigt dåligt samvete om några veckor när du inte har lyckats hålla dina löften.) Nå, det där var en liten parentes… Som en markering av sin omvändelse fick man döpas. Vattnet symboliserade att människan blev rentvådd från sina gamla synder. Dopet var en sorts reningsrit.

I berättelsen om Jesu dop får vi en bild av att fokus i dopet kan flyttas. Tidigare handlade det om att människan vände om och vände sitt ansikte mot Gud, nu handlar det om att Gud vänder sitt ansikte mot oss… och säger ”Du är mitt älskade barn, du är min utvalda”.

Om den där rösten från himlen verkligen var en röst eller om det helt enkelt är ett sätt att beskriva en stark kollektiv känsla, det vet jag inte… men människorna som var där hade i alla fall en mycket stark upplevelse som ingen tycks ha undgått.

Och ibland när jag haft dop och stått där med det lilla barnet i famnen, så har jag gått ner i mittgången i kyrkan och folk har kvickt tagit fram sina kameror för att fånga det där fantastiska ögonblicket, någon har sett hela dopet genom en videokamera, plötsligt har det surrat till i någons mobiltelefon, någon har tagit en bild med sin mobilkamera och genast lagt ut den på Facebook. Då har jag tänkt: om vi bara lugnar ner oss en smula, om vi bara kan befinna oss i nuet för ett ögonblick, funderar över det stora miraklet som vi kallar Livet och lyssnar inåt då och då, så kanske vi också hör den där rösten som säger om barnet som döps och om dig och mig: ”Du är mitt älskade barn, du är min utvalda”.

Dopet idag är ingen reningsrit, även om man kan tro det eftersom vi också använder vatten och eftersom vi trots att det oftast är spädbarn som döps i Svenska kyrkan fortfarande talar om synd och skuld. Det verkar ju vara någon sorts tvångsfixering i den kristna livsåskådningen… Men dopet idag är en LIVETS högtid, en högtid då vi om det är ett barn som döps säger välkommen till Livet och om det är en vuxen som döps tackar för att just den personen har blivit den hon eller han är.

Dopet är en högtid då vi säger ”tack Gud” för livet som i sig är ett mirakel, en högtid då vi överlämnar sådant vi inte kan ha kontroll över i Guds händer och säger ”hjälp Gud” och en högtid då vi ber om Guds välsignelse och önskar den som döps allt gott på livets väg.

Dopet är också en högtid då vi påminns om att livet är en gåva. Det innebär att livet inte kan förtjänas. Våra liv är inte beroende av vår hängivenhet eller något vi skulle kunna betala, det har bara givits oss. Därför är vi heller inte skyldiga någon något för att vi lever. Ingen annan än vi själva avkräver jobbiga nyårslöften av oss. Ingen annan än vi själva har rätt att sätta upp riktlinjer för hur vi lever våra liv. Inte ens Gud som har givit oss livet kan göra det, för livet är en gåva… och gåvor är gratis. De kostar inget. Och bakom molnen av krav, misslyckanden, skam och skuld som skuggar våra liv ropar Gud: Du är mitt älskade barn, du är min utvalda.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa,

…

en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.

Idag är dagen då vi både blickar bakåt och blickar framåt, vi sammanfattar året som gått och hoppas och kanske lovar saker inför det nya. Vi blickar bakåt och ångrar och vi blickar bakåt och gläds. Vi blickar framåt med både tillförsikt och oro. Men vart tog nuet vägen?

Ibland hör jag mig själv säga: ”Tiden går så fort, den bara rinner ifrån mig”. Veckorna har bara måndagar och fredagar, månaden har bara dagarna omkring den 25:e, julen är över på ett nafs och snart kommer det krokusar i trädgårdarna och så är det sommar som går alldeles för fort och alldeles strax är det advent och jul igen… och så har det gått ett år.

Men under den där veckan som har bara måndag och fredag så har jag ju egentligen gjort och åstadkommit så mycket… Skulle vi sätta oss ner och notera allt, de vi har pratat med, de ögonblick då vi känt glädje eller sorg eller vrede, vilken musik vi har lyssnat på, de gånger vi sett något intressant på TV osv så skulle vi inse att veckorna inte alls har bara måndagar och fredagar. Hade jag varit i nuet, varit närvarande i det jag gjorde, varit närvarande i mig själv de veckor jag känner på det där sättet så skulle jag kanske ha upplevt tiden på ett annat sätt.

Idag tänker jag också att lika gärna som att vi kan säga att tiden rinner ifrån oss, kan vi faktiskt säga att tiden rinner på oss. Så länge vi lever här på jorden rinner tiden på oss, vi får ständigt ny tid att förvalta och fylla med det innehåll vi vill att den ska ha. Vad vi fyller tiden med för innehåll är inget som går att värdera. Det är inte objektivt bättre att städa vinden än att sitta och lägga patiens, det är inte bättre att engagera sig i femton föreningar än att sitta ensam i en fjällstuga, det är inte bättre att ligga på badstranden än att tvätta bilen. Det som ökar kvalitén i det vi gör eller inte gör är väl egentligen två saker: vår lust att göra det vi gör och vår förmåga att vara i det vi gör. Svårast tror jag är det sistnämnda; att vara i det vi gör.

Ofta när jag haft konfirmander och vi gjort något som de uppenbart tyckt varit jätteroligt så har ändå frågan kommit: ”Vad ska vi göra sen?”

Även jag själv fungerar på samma sätt. När jag är ute och fotograferar, när jag lagar mat, när jag lyssnar på musik… ”Vad ska jag göra sen?” eller ”Jag borde göra det eller det” eller ”Jag får inte glömma att göra det eller det”.

Det är en livets övning att lära sig att allt har sin tid… att vila har sin tid, att jäkta har sin tid, att ligga på badstranden har sin tid, att tvätta bilen har sin tid, att lyssna på musik har sin tid, att dammsuga har sin tid, och så vidare.

Och ingen tid tror jag egentligen är meningslös. Nog kan det kännas så ibland… när jag står i en kö eller när jag ska ha möte med en person som kommer alldeles för sent så att jag har fått sitta och vänta. Då är det som att jag upplever att min tid har ätits upp av någon… någon som inte har rätt till min tid har tagit den och det känns fullständigt meningslöst. Men den som kan fylla min tid med mening är ju jag…

Idag är dagen då vi blickar tillbaka… och minns både sådant som varit förfärligt och sådant som varit fantastiskt och allt däremellan. Vi tänker på de som har lämnat oss under året och på de som fötts. Idag är också dagen då vi blickar framåt… och hoppas, tror och kanske lovar saker som vi antingen håller eller bryter. Och idag är dagen då vi får påminna oss själva om att det viktigaste vi har att göra egentligen är att vara. Vara i det vi gör, vara i vårt mående, vara i varat, dvs Gud.

Idag får vi också ta till oss av Predikarens ord: ”För människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta av livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud”.

Gott nytt år! God ny tid! Gott nytt liv!

Lukasevangeliet 2:1-14

Julevangeliet är starten på en mycket intressant berättelse om en person vars liv fått oerhörd genomslagskraft i världen. Och en rörelse (som vi kallar kristendomen) som fortfarande i allra högsta grad existerar, drygt tvåtusen år senare… förvanskad, misstolkad, missbrukad… men dock. Rörelsen av kärlek och respekt, av bemyndigande av människan, också den som inte hade någon röst och talan, rörelsen av gemenskap och glädje, delande av liv i såväl medgång som motgång.

Inte hade väl Maria och Josef trott att den lille gossen som just fötts i stallet i Betlehem skulle starta en rörelse som såsmåningom skulle bli en hel organisation, med strukturer och ordningar. Inte hade väl Jesus trott att denna rörelse av jämlikhet och solidaritet skulle få ledare och frontfigurer som skulle komma att både förneka och förråda honom ett oräkneligt antal gånger efter såväl Petrus som Judas.

Rörelsen som har sin början i den årligt återkommande julsagan, har omformats genom åren, den har följt samtidens nycker och trender, den har följt ledarnas och frontfigurernas svaghet för maktens frestelser och den har följt ledarnas och utövarnas dåliga minne av vad det nu var igen som verkligen verkligen var viktigt. Denna rörelse kallas idag ”kyrkan” och tror ibland i sin stora självgodhet att den har något att lära människor, men får ständigt, ständigt påminna sig om vikten av att själva falla ner för Guds altare och säga Gud förbarma dig över oss syndare. Vi har missat målet igen.

Kyrkan kanske vi tror bärs av ledarna och frontfigurerna, men den bärs i själva verket av det levande ordet och sakramenten, av delandet av bröd och liv i ord och handling. Ledarna och frontfigurerna är bräckliga lerkärl… om än i tjusiga kläder…

Det levande ordet, det är orden om frid och kärlek… om alla människors absoluta rätt till en värdig existens, om alla människors värde och fantastiska kapacitet… det levande ordet är också änglarnas ord ”Var inte rädda”…

Att orden lever, det vet vi därför att de i alla tider har varit som en eld i samhället och drabbat människor, såväl rik som arm. Somliga har de bränt och andra har de värmt. 

Men idag är det julafton och storyn om rörelsen som blev organisation som blev kyrka har knappt börjat.

Idag är Jesus ett litet gossebarn… Han har inte utfört några mirakel, han har inga lärjungar, han har inte sagt något som tolkats, misstolkats eller förvrängts av någon. Han är helt ovetande om att hans liv skulle ta slut vid drygt trettio års ålder. Och han är helt ovetande om att kärleken som han idag lärde känna i sin mors och fars ögon skulle komma att bli så provocerande för människor så att de begick ett kollektivt hatbrott mot honom.

Så fullständigt värnlöst som det lilla gossebarnet har var och en av oss också varit, så fullständigt beroende av andras omsorg, så fullständigt utan vetskap om någonting annat än det som är mitt för ögonen just nu.

Jesusbarnet i krubban i Betlehem blir som en bild för mänskligheten och det gudomliga och sammanblandningen av både mänskligt och gudomligt som finns i alla människor. Det mänskligt nakna, värnlösa och bräckliga som är helt beroende av andra människors kärlek och omsorg och det gudomligt levande, vapenlösa och villkorslöst älskande.

När Jesus föddes kom Gud till världen… när du och jag föddes kom också Gud till världen… och just i detta ögonblick kommer Gud till världen, någonstans där det föds ett barn. Och tillsammans håller vi en rörelse vid liv… den rörelsen bärs inte upp av maktmissbrukande rädda stackare som bara vill ha rätt. Den bärs upp genom att vi lever ut orden om medmänsklighet, kärlek och frid.

Då kan änglarna sjunga: Ära i höjden åt Gud och på jorden frid bland dem som han har utvalt.

Med önskan om en god och välsignad jul. 

En liten turné i adventstid är avklarad; först ett besök hos mina föräldrar och sedan ett besök hos finaste vännerna Katarina och Jonna i Härnösand. Det har varit så lugna dagar och ändå är jag trött. Konstigt. Det KAN också bero på en lång resa från Härnösand idag, via Hudiksvall och en fika hos mina föräldrar... och många kapitel ur boken Kinesen av Henning Mankell som läses utmärkt av Johan Rabeus. Han läser superbra, men i fjärde delen av den tjocka boken blev det så ENORMT tråkigt! Någon kines som håller ett tal på fem timmar och jag fick ångest vid blotta tanken. FEM TIMMAR liksom. Jesus Maria och heliga sankt Josef, jag hade dött! Om inte annat av kissnödighetstvångstankar, redan innan det hela hade börjat. Och så blev det liksom mörkt, och Lovis somnade och kanske eventuellt Jessica också, fast hon sade att hon var vaken när jag frågade. Men till och med Johan Rabeus röst blev oerhört sövande. Och så låg det ett lååååångt band av fjällturister före oss, som ett pärlband på de slingriga vägarna mellan Färila och Sveg. I Sveg stannade vi och tvättade bilen (nej det finns inte biltvätt i Funäsdalen).

Nu är vi dock hemma och jag fick ett "moment" av överskottsenergi igen... jag skruvade av och på handtag till köksluckor samt garderob och städskåp á 27 stycken, varav tre var på höghöjd. Duktigt! Ångestandningsövningarna jag fått av min psykolog funkar i alla möjliga sammanhang!

En av Lovis killkompisar bor i Härnösand, med Katarina och Jonna. Han heter Hugo. Lovis har en annan kille (här i Funäsdalen) som heter Hugo också, så det blir lite snurrigt. Dock har hon haft enormt roligt dessa dagar, och vi har njutit av kravlös gemenskap med ovärdeliga vänner. Lovis ÄLSKAR också sin mormor och morfar (mina föräldrar), framför allt sin mormor som ger henne korv, skinka och grädde med lite socker på. 

Idag skulle vi bara stanna till hos mina föräldrar och ta en fika eftersom det inte blev någon omväg. Lovis OS-kutade från bilen till radhuslägenheten där mina föräldrar bor, sedan när hon kom in SKUTTADE hon upp i min mammas säng, rullade runt och skrek. Hon SKREK, av glädje.

Julen firar vi hemma. Hemma i Funäsdalen. Gnistrigt, kallt och ändå varmt. Nice.

På söndag är det tredje advent...

Parallellt med adventstiden, kyrkans fastetid innan jul, flödar kommersen i våra köpcentrum, det frossas i julbord, ögon är blanka och tomma av stress och dåligt samvete. Den medelålders kvinnan stressas av att hon inte kommer att hinna åka hem till sina föräldrar under julen, den äldre herren stressas av att han inte vet vad han ska köpa för julklappar till barnbarnen som börjar bli för stora för leksaker, barnet stressas av att det måste tindra och vara glad nu när det är jul för annars blir föräldrarna ledsna.

I den mörkaste tiden på året förväntas vi njuta av chockbelysning i form av neontomtar och skvalande julmusik som är olika i varenda högtalare i affärerna. Det är något fruktansvärt ohälsosamt i den uppsjåsade stämningen den här tiden. Det är som en årligt återkommande rit i mammons tempel, en rit som manifesterar ångest.

Årets julklapp! Handla för tusen kronor så får du en julgran på köpet! Priset är skillnaden på Ö&B! Elgiganten har universalfjärrkontroller för endast åttahundranittionio! Många som öknens sandkorn är erbjudandena och valmöjligheterna. Och i vår öken ropar också profetens röst: Bana väg för Herren!

"Bana väg för Herren" är temat för tredje advent och även den sammanfattande meningen för Johannes döparens budskap. Nu har ju Johannes döparen redan hamnat i fängelse i den berättelse som är i centrum på söndag, men innan han fängslades så ropade han i öknen: ”Bana väg för Herren!” Profetens röst… som tids nog blev för skarp för dåtidens strömningar och dåtidens normupprätthållare. Vad skulle bli för skarpt att ropa i våra köpcentrum idag? För ett par år sedan då jag arbetade i Solna stod några djurrättsaktivister utanför en butik i köpcentret, med plakat där det stod t ex ”Denna butik är för djurplågeri”. Jag satt ett litet stycke bort och betraktade och drack en kopp kaffe och de blev inte fängslade men dock bortförda av ordningsvakter.

Vad skulle bli för skarpt att ropa i vår öken, i vår tomhet/ytlighet/platthet idag? ”Bana väg för Herren!” kanske?

Bana väg för Herren… Lättare sagt än gjort i ett Sverige där Mammon är Gud och en temporär sinnesfrid uppnås genom självförverkligande och lyckofascism. Lättare sagt än gjort när teologer fastnar i lilleputtstrider om huruvida vi ska säga Herren i ett samhälle som redan är så patriarkalt. Ja jag tillhör också skaran som reagerar mot patriarkatet, men ibland måste vi sluta med att sila myggor och svälja kameler. Det spelar ingen roll om vi säger Herre, Moder, kycklingmamma, huvudkudde eller nallebjörn. Budskapet handlar inte om det, det handlar om medmänsklighet och om att få sitt liv att gå ihop, att värna om själen i en värld som fullständigt håller på att förytligas.

Den här tiden brukar människor säga till mig: ”Neeej men mörkret är inget farligt, det är skönt, man kan gömma sig bakom mörkret… och så kan man tända ljus och ha det mysigt.” Men så är det ju inte. Man ska tindra och tycka att allt är mysigt. Man ska sjunga med vid varenda högtalare, med Christer och Peter och Cissel och allt vad de heter, och man ska le juligt åt blinkande tomtar i skyltfönstren.

I vår öken ropar profetens röst: Bana väg för Herren. Bana väg för gudsriket… Förra helgen var temat ”Guds rike är nära”. Också något att begrunda i fastans tid. Bana väg för gudsriket som är nära. Det är inte långt borta, det är nära, det är inom oss och runt oss här och nu. Det är en annan dimension av livet, mitt i en värld där kommersen börjar blåsa upp till orkan.

Låt oss bereda vägen för det riket, i tillvaron och i våra egna liv.

Vi har flyttat! Från berget till sjön. Så obeskrivligt skönt. Nu är det jag, Jessica och Lovis, våra grejer och våra energier. Dessutom är det så sällsamt tyst i vår nya lägenhet. I den gamla var det ett sorts fläktljud som ständigt brusade, och jag inser nu vad uttröttande det har varit. Plötsligt kan jag vakna på morgonen, AV MIG SJÄLV (!!!) och känna mig utvilad (!!!). Möjligen är det också ett tecken på att min utmattning börjar bli bättre, men jag tror en bidragande orsak faktiskt är den harmoniska tystnaden som råder i vårt nya hem.

Jag fick någon sorts överskottsenergi på själva flyttdagen och dagen efter, och packade upp alla ca 45 kartonger på två kvällar. Jessica fick magsjuka på morgonen innan flyttsläpet anlände, så hon har legat för ankar. Av sjukdomar man inte dör av är magsjuka värst!

Denna vecka har jag också fått bekräftat från min (GULD värda) försäkringskassekontakt att det är helt ok att jag arbetstränar på en blomsteraffär i Sveg. Jag kommer med största sannolikhet att börja den arbetsträningen någon gång i januari. Det känns riktigt kul!

På söndag är det andra advent. "Guds rike är nära" är temat. Och jag tänker att Guds rike, en av dimensionerna av Livet, är närmare än vi tror. Om vi bara tar på oss de "glasögonen". Ett gossebarn i min närhet sade att han ibland får tecken från Gud, om han tittar på en lampa... :-) Jag tror faktiskt att vi alla kan få tecken från Gud, om vi tittar mot ljuset... det inre ljuset.