För ett år sedan flyttade jag och min fru (dåvarande sambo) upp till Funäsdalen. Vi var förväntansfulla och tyckte att det skulle bli skönt med lite lugn och ro efter många år i Stockholmsstressen. Jag minns också att jag sade till mina prästkollegor i Solna att jag skulle nyttja tiden och lugnet till att fundera över om Svenska kyrkan verkligen är arbetsplatsen för mig. Nog fick jag svar på den frågan... fast inte på det sätt jag trodde.

Den 1 december 2013 (första advent) välkomstpredikade jag i Funäsdalens kyrka. Jag predikade över evangeliet som är hämtat från Matteusevangeliet 21:1-9, berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, detta sade jag:

…strunt är strunt och snus är snus,

om ock i gyllene dosor,

och rosor i ett sprucket krus

är ändå alltid rosor.

Idag får Gustaf Fröding både inleda och avsluta min predikan. Jag har associerat till Frödings strof när jag åter läst evangeliet för första advent.

Det allra vackraste och dyrbaraste vi har, det som gör livet värt att leva, det kommer sällan klätt i glitterskrud eller tjusiga kostymer. Kärlek och medmänsklighet kommer aldrig ridande på höga hästar. Kärlek och medmänsklighet finns där medmänniskorna är, i människor som ingalunda ser sig som några högre stående varelser utan som insett för länge sedan att också de, liksom alla andra, är spruckna krus…

I den ständigt återkommande berättelsen för första advent, blir det tydligt att Jesus kom inte på några höga hästar. Han behövde ingen kostym, prästskjorta eller tjusig mässhake som markerade hans status, han valde inte sitt umgänge utifrån vad människor hade för arbete, vilken ställning i samhället de hade eller vilka som eventuellt skulle kunna bekräfta honom bäst och som han skulle kunna få makt över.

Jesus tänkte sig sannolikt inte att bli vare sig en reformator av judendomen eller grundare av kristendomen. Hans lära var ingen lära von oben, spetsfundiga formuleringar och hårklyveri, Jesus funderade väl aldrig över om huruvida hans mor var jungfru eller om han själv skulle jämställas med Gud i dogmen om treenigheten. Jesu lära var ingen lära, det var liv… medmänsklighet och kärlek.

Kanske var det en av anledningarna till att Jesus drog folkskaror till sig, han stod för ideal som många människor längtade efter. Och han inte bara stod för dem, han agerade efter dem också.

Men hur kom det sig då att det hela vände, att så många (och särskilt prästerna, de skriftlärda och laglydiga) inte stod ut med den medmänskliga kärleksvågen som Jesus var på väg att sätta igång. Berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem på åsnan är ju inte bara en jättefestlig berättelse om en rolig karneval, det är också en berättelse som liksom är början på slutet för Jesus. Nu börjar maktens män få nog…

Och nu är frågan: Hade vi stått ut? Hade media och makthavare stått ut med och applåderat om en politisk eller andlig ledare hade börjat basunera ut ett villkorslöst och fullständigt oekonomiskt kärleksbudskap blandat med en knivskarp och mycket obekväm kritik av vår samtids skendemokrati? Och hade media och makthavare idag stått ut med och applåderat att denna ledare levde som han lärde? Om han började besöka lite halvdekadenta människor i deras hem och äta med dem? om han offentligt pratade livsfrågor med den som precis hängts ut i media för fiffel med skattebetalarnas pengar? eller om han skulle sätta sig och prata en stund med någon som häromkvällen gjorde bort sig totalt och ryktet gick genom byn som en löpeld och plötsligt så visste alla allt och lite till om vad hon eller han hade gjort… om han skulle sätta sig med honom eller henne och säga ”Res dig kära vän, räta på ryggen”?

För det var ju sådana saker Jesus gjorde. Och som vi tycker är så fint när vi läser om det. ”Vad fint! Vilken fantastisk människa den där Jesus var” Men vart möts den fina tanken med verkligheten? Hur ska vi förmå oss att göra ord och tanke till handling?

Ibland är det ju som att vi står där och lägger mantlar på vägen och strör kvistar från träden vi också, och ropar ”Hosianna i höjden!” ”Jesus är bra!” Ja, många tycker ju faktiskt att Jesus är bra, såväl humanister och ateister som muslimer, buddhister, judar och kristna. Varenda politiskt parti skulle säkert säga att Jesus var bra också och att just deras mer eller mindre inkrökta ideologi är en följd av Jesu kärleksbudskap.

Men står vi verkligen ut med den villkorslösa kärleken på riktigt? Är det inte lättare att skicka ett sms vid någon insamlingsgala än att verkligen möta en okänd människa, ett sprucket krus, på livets väg och vara generös med sig själv? Medmänsklighet och välgörenhet är i min värld inte alltid samma sak… Välgörenhet KAN komma på höga hästar, lite von oben… ”stackars stackars ynkliga lilla fula människa, nu ska jag hjälpa lilla dig, jag som är så god och vidsynt” och då är medmänskligheten ”Hokus pokus filiokus” BORTA!

För att vara medmänskliga måste vi också vara lite modiga. Vi måste våga välja åsnan när det finns massor av vackra hästar, vi måste våga gå lite utanför boxen, vår egen inrutade värld, ibland. Och vi måste våga vara närvarande där våra medmänniskor är, både mentalt och fysiskt; i glädje och sorg, i kärlek och rädsla, i frid och i ångest.

Nu är jag led vid tidens schism

emellan jord och stjärnor.

Vår idealism och realism

de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus

får namn av konst och fägring.

En syn, som svävar skön och ljus

i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,

om ock i gyllene dosor,

och rosor i ett sprucket krus

är ändå alltid rosor.

Gustaf Fröding

”Där är där, där man inte är. Här är här, där man är. Här bär man alltid med sig…" (Magnus, Brasse och Eva)

Så inledde jag min avskedspredikan i Solna kyrka för ett år sedan, grundad på den söndagens text från Uppenbarelseboken 21.

Jag har alltid fascinerats av Uppenbarelseboken, domen och sådant där lite omysigt. Redan som barn faktiskt.

Många gånger i mina predikningar när jag arbetade som präst sade jag, att det är bättre att tänka ”här och nu” än ”sedan”. Uppenbarelseboken och Domsöndagen har tycker jag handlat om ”sedan” alldeles för mycket… Den yttersta tiden, jordens undergång, dagen då allt definitivt är slut. Men det KAN ju faktiskt också handla om ”här och nu”. Här är ju "här där man är”.

Uppenbarelseboken kryllar av bilder. Det är varelser och änglar och brinnande sjöar och gator av guld, och det är böcker som öppnas… jag brukar ibland tänka att var och en av oss har en alldeles egen livets bok, och då och då öppnas den, och allt det dolda kommer fram i ljuset; också ett av domsöndagens ödesdigra teman: att det dolda ska komma i ljuset… en gång på domens dag.  Men också i den aspekten tänker jag ”här och nu”. Ibland öppnas din eller min livets bok och sanningen kommer fram. Ibland den smärtsamma sanningen… det där jag gjorde som jag kanske ångrar, som jag lade längst ner i källaren i en låda och stängde till så att ingen ingen i hela världen skulle få se det. Plötsligt börjar ju det där lukta väldigt illa, det börjar mögla eller ruttna så att det till slut blir uppenbart för alla att jag har en rutten lögnfisk i mitt tempel. 

Utmaningen då, när livets bok öppnas och jag förstår vad det är jag bär ansvar för, är att inte fastna i självklander och ältande, eller ännu värre; rycka på axlarna, skylla ifrån mig och ändra historien så att jag framstår som en hjälte. Utmaningen då är ju att dra lärdom av det där som blev fel. Ytterligare ett av Domsöndagens teman är ju att tiden är begränsad. Det tjänar ingenting till att gå och älta och bli bitter, och vi växer heller inte som människor genom att skylla ifrån oss och fly vårt ansvar… vi måste fokusera på det vi har och göra det bästa av det. Är det något som skaver i livet så är NU tiden du ska ändra på det. NU! Här är här där man är. Jag tror inte att det är meningen att vi ska veta någonting om hur det blir när vi är döda eller när jorden går under egentligen, jag tror att alla dessa utsagor som finns om tidens slut finns för att vi ständigt ska veta att vår tid är begränsad. Det gäller att göra det bästa av här där vi är.

Vi lever i en sorts död och uppståndelse och domens dag hela tiden. Hela hela tiden.

Varje dag vaknar vi till nytt liv, varje dag dör vi från det gamla, då och då upplever vi en sorts domens dag… vi rannsakar oss själva, vi ifrågasätter våra val, vi sammanfattar det vi gjort och inte gjort osv. Men lyssnar vi riktigt riktigt noga i våra inre, om vi slutar att lyssna på reklam och trender, om vi slutar att lyssna på nutidens ”du måste vara lyckad”-budskap, om vi slutar att lyssna till det där överjaget som sitter på axeln (som Gud vet vem har placerat där), utan om vi lyssnar riktigt riktigt noga i våra inre; då hör vi från tronen i våra inre en stark röst som säger ”Se, Guds tempel står bland människorna och han ska bo ibland dem, och de ska vara hans folk och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon.” (Uppenbarelseboken 21:3)

”Det som en gång var är borta” säger rösten också. Livet handlar inte om att hålla på och älta och gräma sig och ångra sig och klandra sig själv.  Ärligt talat, det där som du ångrar så mycket… det där som dyker upp då och då som du anfäktas av, det där som där tanten eller gubben på axeln knackar dig på huvudet och säger ”VARFÖR GJORDE DU SÅDÄR?” ”ÄR DU HELT DUM I HUVUDET?!” ”HUR TÄNKTE DU DÅ?” DU ÄR DÅLIG DÅLIG DÅLIG!!!” Ärligt talat, vad hade du för val? Vilka redskap i livet hade du då? när du gjorde sådär, när det blev fel…

Nu har du dömt dig själv tillräckligt! Gud dömer inte. Gud är ingen sur gubbe på ett moln, om den bilden fortfarande existerar så föreslår jag att vi lägger bort den. Gud är en kraft… en kärlekens kraft, en livets kraft som manifesterar sig mest genom dig och mig; som har sin tron/sitt fäste i dig och mig.  En kraft kan inte bli kränkt, ledsen eller förbannad. Det är vi som blir det, de känslorna är mänskliga svagheter… Och för övrigt: hur skulle Gud kunna vara mindre barmhärtig än en människa? Om vi tänker på någon vi högaktar för den personens medmänsklighets skull; mormor, Jesus, moder Theresa eller Dalai Lama eller vem det nu än må vara… HUR skulle Gud kunna vara mindre barmhärtig?

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret. Valv gapade bakom valv och ingen överblick. Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall.” Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini, och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.                                                                                                    Tomas Tranströmer

Idag, ännu en domsöndag, vill jag ha sagt: HÄR bär du alltid med dig (lev i nuet!). GUD bär du alltid med dig… så därför: skäms aldrig för att du är människa, var stolt!

På söndag är det söndagen före domsöndagen. Präst som jag är så vet jag att temat för söndagen är "Vaksamhet och väntan". Ett passande tema för mig just nu... Jag är i behov av en rejäl paus från prästyrket och Svenska kyrkan, kanske blir det inte bara en paus utan ett avsked så småningom, tiden får utvisa. Vad som är min väg just nu vet jag inte riktigt. Jag frågar mina inre guider, änglar, min sedan länge hädangångna mormor m fl, men får bara till svar: vänta och se, det kommer att komma till dig.

I maj (innan jag blev sjukskriven) hade jag en begravning i Bruksvallarna. Efter begravning kom en av de anhöriga fram till mig och sade: "Jag fick ett budskap till dig under begravningen; du är på rätt väg, men du måste gå upp till templet och be om hjälp". Naturligtvis gick jag då till kyrkan och satte mig där och bad intensivt om hjälp. Det uppstod ett ljud i fönstren som jag aldrig hade hört tidigare, som att de skulle spricka, men jag fick inga svar. Den senaste tiden har jag tänkt att "templet" kanske inte nödvändigtvis behöver vara kyrkan. Jag brukade som präst också säga att "Gud bor inte i tempel som är byggda av människohand". Jag har en stark koppling till ett vattenfall i närheten av Funäsdalen som heter Anderssjöåfallet. Där har jag alltid funnit ro och det är som att vattnet som forsar ner där bildar änglar i olika positioner. Vid sidan av vattenfallet går en lång trappa. Där tror jag att jag ska gå upp och be om hjälp. "Gud vad ska jag göra med mitt liv och min kallelse nu när Kyrkan svikit mig för många gånger och jag själv är så trött, matt och nedstämd?" Anderssjöåfallet, det är kanske det templet jag ska besöka lite oftare.

Häromdagen åkte jag och vår hund Lovis dit. Frosten låg som ett silvrigt lager på såväl fjällbjörk som gran. Vi började gå sakta upp för trappan invid fallet. Jag var tvungen att titta rakt ner på mina fötter för att ha koll på var jag satte fötterna, det var halt på den frostbelagda trätrappan. Plötsligt hörde jag steg ovanifrån. Någon vandrare tänkte jag och stannade. Lovis stannade också och lyssnade, men vi såg ingen. Stegen kom närmare och närmare, passerade oss och fortsatte ner. Lovis följde den osynliga med blicken, helt paralyserad. VAD var det??? Efter en stund drog jag i kopplet och ville fortsätta, men Lovis TOTALVÄGRADE. Hon stod fast och stabilt som en cementklump, hon GICK inte att rubba. Efter ett tag fick jag ge mig, vi gick ner igen och satte oss vid ett av campingborden istället. Efter en stund åkte vi hemåt igen, utan svar. Åter hade jag fått svaret; "Du får vänta, ha tålamod".

Jag väntar... tålamod är inte min starka sida... "Gud ge mig tålamod, men FORT!!!"

Allhelgonahelgen är en helg då döden aktualiseras på två helt olika sätt, dels genom att vi tänder ljus på näras och käras gravar eller i någon minneslund och dels genom Halloween.

Helgen är en viktig helg, det förstår man när man passerar en kyrkogård i dessa dagar och ser det hav av ljus som människor har tänt.

Men allhelgonahelgen är inte bara en dödens helg… utan kanske framför allt hoppets. Varje ljus som har tänts ser jag som ett hoppets ljus. Ljuset har tänts dels för att minnas en människa som levt i tiden, men kanske också som en manifestation av ett hopp om livet som aldrig dör. Bilden av kyrkogården med alla ljusen blir en väldigt stark bild av hur vi med våra gemensamma goda krafter som finns inom oss kan besegra mörkret. Ljusen på gravarna vittnar om att hoppet lever i städer och byar. Och så länge hoppet lever så kan det heller aldrig bli riktigt mörkt.

Men vad innebär det då konkret att ha ett hopp? Det levande ljuset är en stark symbol för hoppet och ljusets funktion är att värma och sprida ljus. Att ha ett hopp är att mitt i sorgen, mitt i bedrövelsen, mitt i vår mörka och ibland vedervärdiga värld ha något att fästa tanken vid som värmer ens sinne. Att ha ett hopp är att mitt i sorg, bedrövelse och mörker kunna se det goda i tillvaron. Att ha ett hopp är också att själv vara ett ljus för en annan människa, det är att sprida kärlek och glädje genom ord, handling och närvaro.

Jag brukar tänka på detta med livet och döden ungefär som jag upplever livet och döden i skapelsen, och jag tänker att fenomenen liv och död är en sorts puls vi lever i varja dag, vecka, månad och år. Naturen går igenom en blomstring, ett vissnande, en död, en vila och ett nyskapande. Sommaren är blomstringens tid, alla våra sinnen upplever då att hela skapelsen liksom sjuder av liv. Vi känner dofter, varma vindar och ser blommornas alla färger. Under hösten vissnar allt. Vissnandets tid är också vacker på sitt sätt med alla färger. Så småningom är allt så dött som det kan vara. Träden spretar, vattnet är becksvart, mörkret lägger sig tungt över våra sinnen… Hur kan något börja leva igen när allt ser så dött ut? Så kommer vintern och lägger sitt vita täcke över skapelsen och skapelsen får vila. Men vi får aldrig någonsin glömma att det kommer en vår med nytt liv.

Precis så tänker jag också att det är med oss. Vi går igenom en blomningstid, ett vissnande, en död och en vila. Och efter vilan väntar också oss det nya livet. Jag tänker i detta inte framför allt på vår fysiska faktiska död som väntar oss förr eller senare, utan jag tänker att döden och vilan infaller lite "light" genom hela livet. Ibland måste vi dö från något för att något nytt skall hända, ibland måste vi begrava tankar och känslor för att ge plats åt andra, varje dag dör vi från en dag genom att somna in i nattens vila och varje morgon vaknar vi till något nytt, med nya möjligheter.

Precis som i våras kommer också nästa år knopparna på träden, precis som i våras kommer också nästa år maskrosorna att tränga sig igenom den hårdaste asfalt. Och vad är det som gör att det är på det sättet. Jo, det är den enorma kraften Livet som oupphörligt förnyas.

Ibland tycker jag att hösten är en vemodig tid, för vi påminns då om att allt här på jorden har ett slut. Men livet, den enorma kraften livet, som strömmar från den ogreppbabra, den goda kraften, kärleken - den som vi också kan kalla Gud, universalenegin eller Allah - den enorma kraften ska aldrig någonsin dö.