Idag för två år sedan skulle mötte jag en mycket intressant människa över en middag på resturangen Babs i Stockholm. Jag har aldrig varit så spänd inför ett möte med en annan människa. Första gången vi träffades var av en ganska oväntad och oförutsägbar tillfällighet. Redan då kände jag att detta möte skulle få konsekvenser, fast jag visste inte riktigt vilka just då. Efter den första gången vi möttes hade vi tagit otaliga fikan på Fröken Andersson. Jag var upp över öronen förälskad, men förmådde inte då att erkänna det för mig själv. Och nu, idag för två år sedan, skulle vi äta middag tillsammans. Aldrig tidigare hade jag träffat en människa som förstod mig så fullkomligt, skämtade som jag, gapskrattade som jag, funderade över samma saker som jag, blev arg över samma saker som jag, ville samma med livet som jag... Och de där bruna ögonen som när jag tittade i dem fick mig att nästan bli åksjuk.
Länge satt vi där på Babs mitt emot varandra och konverserade och såg varandra i ögonen. Vi samtalade om stort och smått, om verkligen viktiga saker och om mindre viktiga saker. Vi gick då och då på toa och skrattade lite åt musiken som spelades därinne (en sorts clownpositiv-versioner av kända schlagers från förr och nu). Efter det kanske sjunde toabesöket den aftonen kom Jessica ut från toaletten och gick raka vägen fram till mig och kysste mig.
Efter den dagen har det varit vi. I april förlovade vi oss och efter ett år och tre månader gifte vi oss. Fortfarande blir jag yr i huvudet när jag tittar in i Jessicas ögon, fortfarande vill jag bara springa och brotta ner mänskan i snön när jag ser henne på håll, fortfarande tackar jag Gud varje dag och kväll för att jag har Jessica i mitt liv, för att hon älskar mig och för att hon finns vid min sida i nöd och lust. På två år har vi gått igenom så mycket, du kan inte tänka dig! Jag lovar! Men det är VI, i nöd och lust. Tack Gud, änglar och Jessica.