På söndag är det tredje advent...
Parallellt med adventstiden, kyrkans fastetid innan jul, flödar kommersen i våra köpcentrum, det frossas i julbord, ögon är blanka och tomma av stress och dåligt samvete. Den medelålders kvinnan stressas av att hon inte kommer att hinna åka hem till sina föräldrar under julen, den äldre herren stressas av att han inte vet vad han ska köpa för julklappar till barnbarnen som börjar bli för stora för leksaker, barnet stressas av att det måste tindra och vara glad nu när det är jul för annars blir föräldrarna ledsna.
I den mörkaste tiden på året förväntas vi njuta av chockbelysning i form av neontomtar och skvalande julmusik som är olika i varenda högtalare i affärerna. Det är något fruktansvärt ohälsosamt i den uppsjåsade stämningen den här tiden. Det är som en årligt återkommande rit i mammons tempel, en rit som manifesterar ångest.
Årets julklapp! Handla för tusen kronor så får du en julgran på köpet! Priset är skillnaden på Ö&B! Elgiganten har universalfjärrkontroller för endast åttahundranittionio! Många som öknens sandkorn är erbjudandena och valmöjligheterna. Och i vår öken ropar också profetens röst: Bana väg för Herren!
"Bana väg för Herren" är temat för tredje advent och även den sammanfattande meningen för Johannes döparens budskap. Nu har ju Johannes döparen redan hamnat i fängelse i den berättelse som är i centrum på söndag, men innan han fängslades så ropade han i öknen: ”Bana väg för Herren!” Profetens röst… som tids nog blev för skarp för dåtidens strömningar och dåtidens normupprätthållare. Vad skulle bli för skarpt att ropa i våra köpcentrum idag? För ett par år sedan då jag arbetade i Solna stod några djurrättsaktivister utanför en butik i köpcentret, med plakat där det stod t ex ”Denna butik är för djurplågeri”. Jag satt ett litet stycke bort och betraktade och drack en kopp kaffe och de blev inte fängslade men dock bortförda av ordningsvakter.
Vad skulle bli för skarpt att ropa i vår öken, i vår tomhet/ytlighet/platthet idag? ”Bana väg för Herren!” kanske?
Bana väg för Herren… Lättare sagt än gjort i ett Sverige där Mammon är Gud och en temporär sinnesfrid uppnås genom självförverkligande och lyckofascism. Lättare sagt än gjort när teologer fastnar i lilleputtstrider om huruvida vi ska säga Herren i ett samhälle som redan är så patriarkalt. Ja jag tillhör också skaran som reagerar mot patriarkatet, men ibland måste vi sluta med att sila myggor och svälja kameler. Det spelar ingen roll om vi säger Herre, Moder, kycklingmamma, huvudkudde eller nallebjörn. Budskapet handlar inte om det, det handlar om medmänsklighet och om att få sitt liv att gå ihop, att värna om själen i en värld som fullständigt håller på att förytligas.
Den här tiden brukar människor säga till mig: ”Neeej men mörkret är inget farligt, det är skönt, man kan gömma sig bakom mörkret… och så kan man tända ljus och ha det mysigt.” Men så är det ju inte. Man ska tindra och tycka att allt är mysigt. Man ska sjunga med vid varenda högtalare, med Christer och Peter och Cissel och allt vad de heter, och man ska le juligt åt blinkande tomtar i skyltfönstren.
I vår öken ropar profetens röst: Bana väg för Herren. Bana väg för gudsriket… Förra helgen var temat ”Guds rike är nära”. Också något att begrunda i fastans tid. Bana väg för gudsriket som är nära. Det är inte långt borta, det är nära, det är inom oss och runt oss här och nu. Det är en annan dimension av livet, mitt i en värld där kommersen börjar blåsa upp till orkan.
Låt oss bereda vägen för det riket, i tillvaron och i våra egna liv.