Allhelgonahelgen är en helg då döden aktualiseras på två helt olika sätt, dels genom att vi tänder ljus på näras och käras gravar eller i någon minneslund och dels genom Halloween.
Helgen är en viktig helg, det förstår man när man passerar en kyrkogård i dessa dagar och ser det hav av ljus som människor har tänt.
Men allhelgonahelgen är inte bara en dödens helg… utan kanske framför allt hoppets. Varje ljus som har tänts ser jag som ett hoppets ljus. Ljuset har tänts dels för att minnas en människa som levt i tiden, men kanske också som en manifestation av ett hopp om livet som aldrig dör. Bilden av kyrkogården med alla ljusen blir en väldigt stark bild av hur vi med våra gemensamma goda krafter som finns inom oss kan besegra mörkret. Ljusen på gravarna vittnar om att hoppet lever i städer och byar. Och så länge hoppet lever så kan det heller aldrig bli riktigt mörkt.
Men vad innebär det då konkret att ha ett hopp? Det levande ljuset är en stark symbol för hoppet och ljusets funktion är att värma och sprida ljus. Att ha ett hopp är att mitt i sorgen, mitt i bedrövelsen, mitt i vår mörka och ibland vedervärdiga värld ha något att fästa tanken vid som värmer ens sinne. Att ha ett hopp är att mitt i sorg, bedrövelse och mörker kunna se det goda i tillvaron. Att ha ett hopp är också att själv vara ett ljus för en annan människa, det är att sprida kärlek och glädje genom ord, handling och närvaro.
Jag brukar tänka på detta med livet och döden ungefär som jag upplever livet och döden i skapelsen, och jag tänker att fenomenen liv och död är en sorts puls vi lever i varja dag, vecka, månad och år. Naturen går igenom en blomstring, ett vissnande, en död, en vila och ett nyskapande. Sommaren är blomstringens tid, alla våra sinnen upplever då att hela skapelsen liksom sjuder av liv. Vi känner dofter, varma vindar och ser blommornas alla färger. Under hösten vissnar allt. Vissnandets tid är också vacker på sitt sätt med alla färger. Så småningom är allt så dött som det kan vara. Träden spretar, vattnet är becksvart, mörkret lägger sig tungt över våra sinnen… Hur kan något börja leva igen när allt ser så dött ut? Så kommer vintern och lägger sitt vita täcke över skapelsen och skapelsen får vila. Men vi får aldrig någonsin glömma att det kommer en vår med nytt liv.
Precis så tänker jag också att det är med oss. Vi går igenom en blomningstid, ett vissnande, en död och en vila. Och efter vilan väntar också oss det nya livet. Jag tänker i detta inte framför allt på vår fysiska faktiska död som väntar oss förr eller senare, utan jag tänker att döden och vilan infaller lite "light" genom hela livet. Ibland måste vi dö från något för att något nytt skall hända, ibland måste vi begrava tankar och känslor för att ge plats åt andra, varje dag dör vi från en dag genom att somna in i nattens vila och varje morgon vaknar vi till något nytt, med nya möjligheter.
Precis som i våras kommer också nästa år knopparna på träden, precis som i våras kommer också nästa år maskrosorna att tränga sig igenom den hårdaste asfalt. Och vad är det som gör att det är på det sättet. Jo, det är den enorma kraften Livet som oupphörligt förnyas.
Ibland tycker jag att hösten är en vemodig tid, för vi påminns då om att allt här på jorden har ett slut. Men livet, den enorma kraften livet, som strömmar från den ogreppbabra, den goda kraften, kärleken - den som vi också kan kalla Gud, universalenegin eller Allah - den enorma kraften ska aldrig någonsin dö.