På söndag är det söndagen före domsöndagen. Präst som jag är så vet jag att temat för söndagen är "Vaksamhet och väntan". Ett passande tema för mig just nu... Jag är i behov av en rejäl paus från prästyrket och Svenska kyrkan, kanske blir det inte bara en paus utan ett avsked så småningom, tiden får utvisa. Vad som är min väg just nu vet jag inte riktigt. Jag frågar mina inre guider, änglar, min sedan länge hädangångna mormor m fl, men får bara till svar: vänta och se, det kommer att komma till dig.
I maj (innan jag blev sjukskriven) hade jag en begravning i Bruksvallarna. Efter begravning kom en av de anhöriga fram till mig och sade: "Jag fick ett budskap till dig under begravningen; du är på rätt väg, men du måste gå upp till templet och be om hjälp". Naturligtvis gick jag då till kyrkan och satte mig där och bad intensivt om hjälp. Det uppstod ett ljud i fönstren som jag aldrig hade hört tidigare, som att de skulle spricka, men jag fick inga svar. Den senaste tiden har jag tänkt att "templet" kanske inte nödvändigtvis behöver vara kyrkan. Jag brukade som präst också säga att "Gud bor inte i tempel som är byggda av människohand". Jag har en stark koppling till ett vattenfall i närheten av Funäsdalen som heter Anderssjöåfallet. Där har jag alltid funnit ro och det är som att vattnet som forsar ner där bildar änglar i olika positioner. Vid sidan av vattenfallet går en lång trappa. Där tror jag att jag ska gå upp och be om hjälp. "Gud vad ska jag göra med mitt liv och min kallelse nu när Kyrkan svikit mig för många gånger och jag själv är så trött, matt och nedstämd?" Anderssjöåfallet, det är kanske det templet jag ska besöka lite oftare.
Häromdagen åkte jag och vår hund Lovis dit. Frosten låg som ett silvrigt lager på såväl fjällbjörk som gran. Vi började gå sakta upp för trappan invid fallet. Jag var tvungen att titta rakt ner på mina fötter för att ha koll på var jag satte fötterna, det var halt på den frostbelagda trätrappan. Plötsligt hörde jag steg ovanifrån. Någon vandrare tänkte jag och stannade. Lovis stannade också och lyssnade, men vi såg ingen. Stegen kom närmare och närmare, passerade oss och fortsatte ner. Lovis följde den osynliga med blicken, helt paralyserad. VAD var det??? Efter en stund drog jag i kopplet och ville fortsätta, men Lovis TOTALVÄGRADE. Hon stod fast och stabilt som en cementklump, hon GICK inte att rubba. Efter ett tag fick jag ge mig, vi gick ner igen och satte oss vid ett av campingborden istället. Efter en stund åkte vi hemåt igen, utan svar. Åter hade jag fått svaret; "Du får vänta, ha tålamod".
Jag väntar... tålamod är inte min starka sida... "Gud ge mig tålamod, men FORT!!!"
