Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa,
…
en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.
Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.
Idag är dagen då vi både blickar bakåt och blickar framåt, vi sammanfattar året som gått och hoppas och kanske lovar saker inför det nya. Vi blickar bakåt och ångrar och vi blickar bakåt och gläds. Vi blickar framåt med både tillförsikt och oro. Men vart tog nuet vägen?
Ibland hör jag mig själv säga: ”Tiden går så fort, den bara rinner ifrån mig”. Veckorna har bara måndagar och fredagar, månaden har bara dagarna omkring den 25:e, julen är över på ett nafs och snart kommer det krokusar i trädgårdarna och så är det sommar som går alldeles för fort och alldeles strax är det advent och jul igen… och så har det gått ett år.
Men under den där veckan som har bara måndag och fredag så har jag ju egentligen gjort och åstadkommit så mycket… Skulle vi sätta oss ner och notera allt, de vi har pratat med, de ögonblick då vi känt glädje eller sorg eller vrede, vilken musik vi har lyssnat på, de gånger vi sett något intressant på TV osv så skulle vi inse att veckorna inte alls har bara måndagar och fredagar. Hade jag varit i nuet, varit närvarande i det jag gjorde, varit närvarande i mig själv de veckor jag känner på det där sättet så skulle jag kanske ha upplevt tiden på ett annat sätt.
Idag tänker jag också att lika gärna som att vi kan säga att tiden rinner ifrån oss, kan vi faktiskt säga att tiden rinner på oss. Så länge vi lever här på jorden rinner tiden på oss, vi får ständigt ny tid att förvalta och fylla med det innehåll vi vill att den ska ha. Vad vi fyller tiden med för innehåll är inget som går att värdera. Det är inte objektivt bättre att städa vinden än att sitta och lägga patiens, det är inte bättre att engagera sig i femton föreningar än att sitta ensam i en fjällstuga, det är inte bättre att ligga på badstranden än att tvätta bilen. Det som ökar kvalitén i det vi gör eller inte gör är väl egentligen två saker: vår lust att göra det vi gör och vår förmåga att vara i det vi gör. Svårast tror jag är det sistnämnda; att vara i det vi gör.
Ofta när jag haft konfirmander och vi gjort något som de uppenbart tyckt varit jätteroligt så har ändå frågan kommit: ”Vad ska vi göra sen?”
Även jag själv fungerar på samma sätt. När jag är ute och fotograferar, när jag lagar mat, när jag lyssnar på musik… ”Vad ska jag göra sen?” eller ”Jag borde göra det eller det” eller ”Jag får inte glömma att göra det eller det”.
Det är en livets övning att lära sig att allt har sin tid… att vila har sin tid, att jäkta har sin tid, att ligga på badstranden har sin tid, att tvätta bilen har sin tid, att lyssna på musik har sin tid, att dammsuga har sin tid, och så vidare.
Och ingen tid tror jag egentligen är meningslös. Nog kan det kännas så ibland… när jag står i en kö eller när jag ska ha möte med en person som kommer alldeles för sent så att jag har fått sitta och vänta. Då är det som att jag upplever att min tid har ätits upp av någon… någon som inte har rätt till min tid har tagit den och det känns fullständigt meningslöst. Men den som kan fylla min tid med mening är ju jag…
Idag är dagen då vi blickar tillbaka… och minns både sådant som varit förfärligt och sådant som varit fantastiskt och allt däremellan. Vi tänker på de som har lämnat oss under året och på de som fötts. Idag är också dagen då vi blickar framåt… och hoppas, tror och kanske lovar saker som vi antingen håller eller bryter. Och idag är dagen då vi får påminna oss själva om att det viktigaste vi har att göra egentligen är att vara. Vara i det vi gör, vara i vårt mående, vara i varat, dvs Gud.
Idag får vi också ta till oss av Predikarens ord: ”För människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta av livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud”.
Gott nytt år! God ny tid! Gott nytt liv!
