Lukasevangeliet 2:1-14
Julevangeliet är starten på en mycket intressant berättelse om en person vars liv fått oerhörd genomslagskraft i världen. Och en rörelse (som vi kallar kristendomen) som fortfarande i allra högsta grad existerar, drygt tvåtusen år senare… förvanskad, misstolkad, missbrukad… men dock. Rörelsen av kärlek och respekt, av bemyndigande av människan, också den som inte hade någon röst och talan, rörelsen av gemenskap och glädje, delande av liv i såväl medgång som motgång.
Inte hade väl Maria och Josef trott att den lille gossen som just fötts i stallet i Betlehem skulle starta en rörelse som såsmåningom skulle bli en hel organisation, med strukturer och ordningar. Inte hade väl Jesus trott att denna rörelse av jämlikhet och solidaritet skulle få ledare och frontfigurer som skulle komma att både förneka och förråda honom ett oräkneligt antal gånger efter såväl Petrus som Judas.
Rörelsen som har sin början i den årligt återkommande julsagan, har omformats genom åren, den har följt samtidens nycker och trender, den har följt ledarnas och frontfigurernas svaghet för maktens frestelser och den har följt ledarnas och utövarnas dåliga minne av vad det nu var igen som verkligen verkligen var viktigt. Denna rörelse kallas idag ”kyrkan” och tror ibland i sin stora självgodhet att den har något att lära människor, men får ständigt, ständigt påminna sig om vikten av att själva falla ner för Guds altare och säga Gud förbarma dig över oss syndare. Vi har missat målet igen.
Kyrkan kanske vi tror bärs av ledarna och frontfigurerna, men den bärs i själva verket av det levande ordet och sakramenten, av delandet av bröd och liv i ord och handling. Ledarna och frontfigurerna är bräckliga lerkärl… om än i tjusiga kläder…
Det levande ordet, det är orden om frid och kärlek… om alla människors absoluta rätt till en värdig existens, om alla människors värde och fantastiska kapacitet… det levande ordet är också änglarnas ord ”Var inte rädda”…
Att orden lever, det vet vi därför att de i alla tider har varit som en eld i samhället och drabbat människor, såväl rik som arm. Somliga har de bränt och andra har de värmt.
Men idag är det julafton och storyn om rörelsen som blev organisation som blev kyrka har knappt börjat.
Idag är Jesus ett litet gossebarn… Han har inte utfört några mirakel, han har inga lärjungar, han har inte sagt något som tolkats, misstolkats eller förvrängts av någon. Han är helt ovetande om att hans liv skulle ta slut vid drygt trettio års ålder. Och han är helt ovetande om att kärleken som han idag lärde känna i sin mors och fars ögon skulle komma att bli så provocerande för människor så att de begick ett kollektivt hatbrott mot honom.
Så fullständigt värnlöst som det lilla gossebarnet har var och en av oss också varit, så fullständigt beroende av andras omsorg, så fullständigt utan vetskap om någonting annat än det som är mitt för ögonen just nu.
Jesusbarnet i krubban i Betlehem blir som en bild för mänskligheten och det gudomliga och sammanblandningen av både mänskligt och gudomligt som finns i alla människor. Det mänskligt nakna, värnlösa och bräckliga som är helt beroende av andra människors kärlek och omsorg och det gudomligt levande, vapenlösa och villkorslöst älskande.
När Jesus föddes kom Gud till världen… när du och jag föddes kom också Gud till världen… och just i detta ögonblick kommer Gud till världen, någonstans där det föds ett barn. Och tillsammans håller vi en rörelse vid liv… den rörelsen bärs inte upp av maktmissbrukande rädda stackare som bara vill ha rätt. Den bärs upp genom att vi lever ut orden om medmänsklighet, kärlek och frid.
Då kan änglarna sjunga: Ära i höjden åt Gud och på jorden frid bland dem som han har utvalt.
Med önskan om en god och välsignad jul.