Längesedan jag skrev... Första söndagen efter trettondagen har temat "Jesu dop". Kanske kan man tycka att det är ett märkligt tema för den dagen, "Jesu dop"; efter julen med Jesusbarnet och efter trettondagen då de österländska stjärntydarna, de sk tre vise männen, är i centrum. Jesus var ju gott och väl vuxen när han döptes och man kan kanske tänka att det borde ha hänt en hel del mellan hans födelse och hans dop. Det gjorde det ju alldeles säkert, men det är inget som det berättas om i något av evangelierna… Det enda som berättas om Jesu barndom är att han en gång försvann från sina föräldrar när de var i Jerusalem och att de blev jätteoroliga och efter länge och väl fann honom i templet. Sedan är det ett stort glapp till den händelse vi fick berättat för oss idag. Det är som att hans dop blev startskottet för hans fortsatta gärning
Något som berättas av både Matteus, Markus och Lukas är att det vid Jesu dop hände något märkligt. Det berättas att de som var samlade kring Johannes och såg när Jesus döptes hörde den här mystiska rösten från himlen som sa: ”Detta är min älskade son, han är min utvalda”.
Johannes döpte med vatten… kanske var det en rit som inte bara han sysslade med utan många olika profeter. Människor kom till honom ute i öknen och han läxade upp dem och uppmanade dem att omvända sig, dvs börja leva ett godare liv. (Idag är vi väl rätt bra på att läxa upp oss själva… varenda nyår är det ju som att vi har en alldeles egen liten Johannes Döparen på axeln som säger ”NU måste du BANTA!” ”Sluta snusa nu” ”Börja träna!” Lova nu! Dyrt och heligt! Så att du får riktigt dåligt samvete om några veckor när du inte har lyckats hålla dina löften.) Nå, det där var en liten parentes… Som en markering av sin omvändelse fick man döpas. Vattnet symboliserade att människan blev rentvådd från sina gamla synder. Dopet var en sorts reningsrit.
I berättelsen om Jesu dop får vi en bild av att fokus i dopet kan flyttas. Tidigare handlade det om att människan vände om och vände sitt ansikte mot Gud, nu handlar det om att Gud vänder sitt ansikte mot oss… och säger ”Du är mitt älskade barn, du är min utvalda”.
Om den där rösten från himlen verkligen var en röst eller om det helt enkelt är ett sätt att beskriva en stark kollektiv känsla, det vet jag inte… men människorna som var där hade i alla fall en mycket stark upplevelse som ingen tycks ha undgått.
Och ibland när jag haft dop och stått där med det lilla barnet i famnen, så har jag gått ner i mittgången i kyrkan och folk har kvickt tagit fram sina kameror för att fånga det där fantastiska ögonblicket, någon har sett hela dopet genom en videokamera, plötsligt har det surrat till i någons mobiltelefon, någon har tagit en bild med sin mobilkamera och genast lagt ut den på Facebook. Då har jag tänkt: om vi bara lugnar ner oss en smula, om vi bara kan befinna oss i nuet för ett ögonblick, funderar över det stora miraklet som vi kallar Livet och lyssnar inåt då och då, så kanske vi också hör den där rösten som säger om barnet som döps och om dig och mig: ”Du är mitt älskade barn, du är min utvalda”.
Dopet idag är ingen reningsrit, även om man kan tro det eftersom vi också använder vatten och eftersom vi trots att det oftast är spädbarn som döps i Svenska kyrkan fortfarande talar om synd och skuld. Det verkar ju vara någon sorts tvångsfixering i den kristna livsåskådningen… Men dopet idag är en LIVETS högtid, en högtid då vi om det är ett barn som döps säger välkommen till Livet och om det är en vuxen som döps tackar för att just den personen har blivit den hon eller han är.
Dopet är en högtid då vi säger ”tack Gud” för livet som i sig är ett mirakel, en högtid då vi överlämnar sådant vi inte kan ha kontroll över i Guds händer och säger ”hjälp Gud” och en högtid då vi ber om Guds välsignelse och önskar den som döps allt gott på livets väg.
Dopet är också en högtid då vi påminns om att livet är en gåva. Det innebär att livet inte kan förtjänas. Våra liv är inte beroende av vår hängivenhet eller något vi skulle kunna betala, det har bara givits oss. Därför är vi heller inte skyldiga någon något för att vi lever. Ingen annan än vi själva avkräver jobbiga nyårslöften av oss. Ingen annan än vi själva har rätt att sätta upp riktlinjer för hur vi lever våra liv. Inte ens Gud som har givit oss livet kan göra det, för livet är en gåva… och gåvor är gratis. De kostar inget. Och bakom molnen av krav, misslyckanden, skam och skuld som skuggar våra liv ropar Gud: Du är mitt älskade barn, du är min utvalda.