För ett år sedan flyttade jag och min fru (dåvarande sambo) upp till Funäsdalen. Vi var förväntansfulla och tyckte att det skulle bli skönt med lite lugn och ro efter många år i Stockholmsstressen. Jag minns också att jag sade till mina prästkollegor i Solna att jag skulle nyttja tiden och lugnet till att fundera över om Svenska kyrkan verkligen är arbetsplatsen för mig. Nog fick jag svar på den frågan... fast inte på det sätt jag trodde.
Den 1 december 2013 (första advent) välkomstpredikade jag i Funäsdalens kyrka. Jag predikade över evangeliet som är hämtat från Matteusevangeliet 21:1-9, berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, detta sade jag:
…strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Idag får Gustaf Fröding både inleda och avsluta min predikan. Jag har associerat till Frödings strof när jag åter läst evangeliet för första advent.
Det allra vackraste och dyrbaraste vi har, det som gör livet värt att leva, det kommer sällan klätt i glitterskrud eller tjusiga kostymer. Kärlek och medmänsklighet kommer aldrig ridande på höga hästar. Kärlek och medmänsklighet finns där medmänniskorna är, i människor som ingalunda ser sig som några högre stående varelser utan som insett för länge sedan att också de, liksom alla andra, är spruckna krus…
I den ständigt återkommande berättelsen för första advent, blir det tydligt att Jesus kom inte på några höga hästar. Han behövde ingen kostym, prästskjorta eller tjusig mässhake som markerade hans status, han valde inte sitt umgänge utifrån vad människor hade för arbete, vilken ställning i samhället de hade eller vilka som eventuellt skulle kunna bekräfta honom bäst och som han skulle kunna få makt över.
Jesus tänkte sig sannolikt inte att bli vare sig en reformator av judendomen eller grundare av kristendomen. Hans lära var ingen lära von oben, spetsfundiga formuleringar och hårklyveri, Jesus funderade väl aldrig över om huruvida hans mor var jungfru eller om han själv skulle jämställas med Gud i dogmen om treenigheten. Jesu lära var ingen lära, det var liv… medmänsklighet och kärlek.
Kanske var det en av anledningarna till att Jesus drog folkskaror till sig, han stod för ideal som många människor längtade efter. Och han inte bara stod för dem, han agerade efter dem också.
Men hur kom det sig då att det hela vände, att så många (och särskilt prästerna, de skriftlärda och laglydiga) inte stod ut med den medmänskliga kärleksvågen som Jesus var på väg att sätta igång. Berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem på åsnan är ju inte bara en jättefestlig berättelse om en rolig karneval, det är också en berättelse som liksom är början på slutet för Jesus. Nu börjar maktens män få nog…
Och nu är frågan: Hade vi stått ut? Hade media och makthavare stått ut med och applåderat om en politisk eller andlig ledare hade börjat basunera ut ett villkorslöst och fullständigt oekonomiskt kärleksbudskap blandat med en knivskarp och mycket obekväm kritik av vår samtids skendemokrati? Och hade media och makthavare idag stått ut med och applåderat att denna ledare levde som han lärde? Om han började besöka lite halvdekadenta människor i deras hem och äta med dem? om han offentligt pratade livsfrågor med den som precis hängts ut i media för fiffel med skattebetalarnas pengar? eller om han skulle sätta sig och prata en stund med någon som häromkvällen gjorde bort sig totalt och ryktet gick genom byn som en löpeld och plötsligt så visste alla allt och lite till om vad hon eller han hade gjort… om han skulle sätta sig med honom eller henne och säga ”Res dig kära vän, räta på ryggen”?
För det var ju sådana saker Jesus gjorde. Och som vi tycker är så fint när vi läser om det. ”Vad fint! Vilken fantastisk människa den där Jesus var” Men vart möts den fina tanken med verkligheten? Hur ska vi förmå oss att göra ord och tanke till handling?
Ibland är det ju som att vi står där och lägger mantlar på vägen och strör kvistar från träden vi också, och ropar ”Hosianna i höjden!” ”Jesus är bra!” Ja, många tycker ju faktiskt att Jesus är bra, såväl humanister och ateister som muslimer, buddhister, judar och kristna. Varenda politiskt parti skulle säkert säga att Jesus var bra också och att just deras mer eller mindre inkrökta ideologi är en följd av Jesu kärleksbudskap.
Men står vi verkligen ut med den villkorslösa kärleken på riktigt? Är det inte lättare att skicka ett sms vid någon insamlingsgala än att verkligen möta en okänd människa, ett sprucket krus, på livets väg och vara generös med sig själv? Medmänsklighet och välgörenhet är i min värld inte alltid samma sak… Välgörenhet KAN komma på höga hästar, lite von oben… ”stackars stackars ynkliga lilla fula människa, nu ska jag hjälpa lilla dig, jag som är så god och vidsynt” och då är medmänskligheten ”Hokus pokus filiokus” BORTA!
För att vara medmänskliga måste vi också vara lite modiga. Vi måste våga välja åsnan när det finns massor av vackra hästar, vi måste våga gå lite utanför boxen, vår egen inrutade värld, ibland. Och vi måste våga vara närvarande där våra medmänniskor är, både mentalt och fysiskt; i glädje och sorg, i kärlek och rädsla, i frid och i ångest.
Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Gustaf Fröding