”Där är där, där man inte är. Här är här, där man är. Här bär man alltid med sig…" (Magnus, Brasse och Eva)
Så inledde jag min avskedspredikan i Solna kyrka för ett år sedan, grundad på den söndagens text från Uppenbarelseboken 21.
Jag har alltid fascinerats av Uppenbarelseboken, domen och sådant där lite omysigt. Redan som barn faktiskt.
Många gånger i mina predikningar när jag arbetade som präst sade jag, att det är bättre att tänka ”här och nu” än ”sedan”. Uppenbarelseboken och Domsöndagen har tycker jag handlat om ”sedan” alldeles för mycket… Den yttersta tiden, jordens undergång, dagen då allt definitivt är slut. Men det KAN ju faktiskt också handla om ”här och nu”. Här är ju "här där man är”.
Uppenbarelseboken kryllar av bilder. Det är varelser och änglar och brinnande sjöar och gator av guld, och det är böcker som öppnas… jag brukar ibland tänka att var och en av oss har en alldeles egen livets bok, och då och då öppnas den, och allt det dolda kommer fram i ljuset; också ett av domsöndagens ödesdigra teman: att det dolda ska komma i ljuset… en gång på domens dag. Men också i den aspekten tänker jag ”här och nu”. Ibland öppnas din eller min livets bok och sanningen kommer fram. Ibland den smärtsamma sanningen… det där jag gjorde som jag kanske ångrar, som jag lade längst ner i källaren i en låda och stängde till så att ingen ingen i hela världen skulle få se det. Plötsligt börjar ju det där lukta väldigt illa, det börjar mögla eller ruttna så att det till slut blir uppenbart för alla att jag har en rutten lögnfisk i mitt tempel.
Utmaningen då, när livets bok öppnas och jag förstår vad det är jag bär ansvar för, är att inte fastna i självklander och ältande, eller ännu värre; rycka på axlarna, skylla ifrån mig och ändra historien så att jag framstår som en hjälte. Utmaningen då är ju att dra lärdom av det där som blev fel. Ytterligare ett av Domsöndagens teman är ju att tiden är begränsad. Det tjänar ingenting till att gå och älta och bli bitter, och vi växer heller inte som människor genom att skylla ifrån oss och fly vårt ansvar… vi måste fokusera på det vi har och göra det bästa av det. Är det något som skaver i livet så är NU tiden du ska ändra på det. NU! Här är här där man är. Jag tror inte att det är meningen att vi ska veta någonting om hur det blir när vi är döda eller när jorden går under egentligen, jag tror att alla dessa utsagor som finns om tidens slut finns för att vi ständigt ska veta att vår tid är begränsad. Det gäller att göra det bästa av här där vi är.
Vi lever i en sorts död och uppståndelse och domens dag hela tiden. Hela hela tiden.
Varje dag vaknar vi till nytt liv, varje dag dör vi från det gamla, då och då upplever vi en sorts domens dag… vi rannsakar oss själva, vi ifrågasätter våra val, vi sammanfattar det vi gjort och inte gjort osv. Men lyssnar vi riktigt riktigt noga i våra inre, om vi slutar att lyssna på reklam och trender, om vi slutar att lyssna på nutidens ”du måste vara lyckad”-budskap, om vi slutar att lyssna till det där överjaget som sitter på axeln (som Gud vet vem har placerat där), utan om vi lyssnar riktigt riktigt noga i våra inre; då hör vi från tronen i våra inre en stark röst som säger ”Se, Guds tempel står bland människorna och han ska bo ibland dem, och de ska vara hans folk och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon.” (Uppenbarelseboken 21:3)
”Det som en gång var är borta” säger rösten också. Livet handlar inte om att hålla på och älta och gräma sig och ångra sig och klandra sig själv. Ärligt talat, det där som du ångrar så mycket… det där som dyker upp då och då som du anfäktas av, det där som där tanten eller gubben på axeln knackar dig på huvudet och säger ”VARFÖR GJORDE DU SÅDÄR?” ”ÄR DU HELT DUM I HUVUDET?!” ”HUR TÄNKTE DU DÅ?” DU ÄR DÅLIG DÅLIG DÅLIG!!!” Ärligt talat, vad hade du för val? Vilka redskap i livet hade du då? när du gjorde sådär, när det blev fel…
Nu har du dömt dig själv tillräckligt! Gud dömer inte. Gud är ingen sur gubbe på ett moln, om den bilden fortfarande existerar så föreslår jag att vi lägger bort den. Gud är en kraft… en kärlekens kraft, en livets kraft som manifesterar sig mest genom dig och mig; som har sin tron/sitt fäste i dig och mig. En kraft kan inte bli kränkt, ledsen eller förbannad. Det är vi som blir det, de känslorna är mänskliga svagheter… Och för övrigt: hur skulle Gud kunna vara mindre barmhärtig än en människa? Om vi tänker på någon vi högaktar för den personens medmänsklighets skull; mormor, Jesus, moder Theresa eller Dalai Lama eller vem det nu än må vara… HUR skulle Gud kunna vara mindre barmhärtig?
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret. Valv gapade bakom valv och ingen överblick. Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall.” Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini, och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt. Tomas Tranströmer
Idag, ännu en domsöndag, vill jag ha sagt: HÄR bär du alltid med dig (lev i nuet!). GUD bär du alltid med dig… så därför: skäms aldrig för att du är människa, var stolt!